Mediamäklarna
Jag trodde att jag skulle kunna skriva mycket mer när jag slutat jobba, att all inspiration skulle komma krypande tillbaka, ut i fingrarna och in i datorn. Så var tydligen inte fallet, nu när jag fallit tillbaka till mitt gamla vanliga liv finns inte längre någonting att skriva om! Är det mitt liv som har blivit mer innehållslöst eller är det bara min hjärna?
Jag kan iofs såhär efter mitt sommarjobb prata pm just mina sommarjobb, right?
Jag har haft ganska många: godispåfyllare på preem, bubbelbadsbyggare på westerbergs, elmätarbyggare på sagab, arkiverare på a-hus, telefonförsäljare på mediamäklarna och nu senast målare på marks bostad...dvs en jävla massa skitjobb på en jävla massa ställen. Mest utmärkande såhär i efterhand var de tre dagar jag stod ut som telefonförsäljare i Borås...jag berättar nog lite om det (efter att jag nu går och äter lite frukost) (vilket var väldigt meningslöst att skriva eftersom ni inte märkt ett skit av att jag varit borta!)
Jag var i desperat behov av pengar, alltså ett jobb eftersom det på något sätt hänger ihop. Jag låg på Oscars kökssoffa och skrek ut min deperation, att jag kunde sälja min kropp för 900 spänn, alternativt råna Sätilabanken på lite mer pengar. Samma dag fick jag svar från ett företag där jag sökt jobb som säljare, de hade i platsannonsen lockat med eget kontor, fräsha lokaler med tv-spel och biljardbord så jag var förväntansfull. Efter ett samtal på telefon och en anställningsintervju i Borås var jobbet mitt och jag var överlycklig, mest för att någon faktiskt ville ha mig!
När jag följande måndag klev in i lokalen var jag så nervös att jag spenderade mina första tio minuter på det nya jobbet på toaletten. Där fick jag mina första föraningar om vad som väntade, toalettstolen badade i Slitztidningar som iofs senare skulle komma att bli min räddning. Jag gick ut och presenterade mig för de andra, de verkade måttligt intresserade av mig utan spelade hellre vidare på tv-spelet. Jag förstod senare att jobbet bestod i 50% telefonringning och 50% Mario Kart. De var som småungar när de satt där framför storbildstv:n. Skrek på varandra, "Du hade bara tur!" "Du fuskade!" Ibland slängde de iväg kontrollen för att springa iväg och sura på kontoret och då fick jag spela. Redan första morgonen gjorde jag misstaget att vinna över alla, chefen som tydligen alltid kom etta gav mig en obehaglig blick och de andra började småvissla för att lätta upp stämningen.
Chefen var en småfet man i 30-års åldern, tupéliknande frissyr och tjock tysk bögporrsmustash som han slaffsigt slickade genom på de gemensamma luncherna. Boråsdialekten gjorde att man ännu mer ville spy rakt i hans anikte, för att inte tala om hans märkliga värderingar och åsikter. När någonting tungt skulle lyftas log han ett snett leende och sa till tjejen (den enda tjejen på jobbet) att hon kunde gå och fila naglarna eller något annat som tjejer duger bättre till och när den enda (ganska) normala människan på jobbet sa att han hade vikt tvätt hela kvällen blev det dödstyst i rummet innan chefen tillslut räddade situationen med: "Äh...du menar väl att du...typ, slipade din kniv?"
Tjejen som arbetade där var i 20-års åldern, norrlänning och mer karl än vad jag någonsin kommer bli. Hon bar antingen höga lackstövlar eller högklackat och kom hela tiden med märkliga sexistiska uttalanden som männen gottade sig i. På ett märkligt personalmöte stod chefen och höll i en pekpinne då hon lyfte lite på kjolen och frågade om han inte ville piska henne lite (detta skapade pinsam tystnad, specieltl eftersom chefen inte visste om han skulle göra det eller ej).
Den normala personen som jag berättade om hette Krister och var företagets toppsäljare, han hade till skillnad från alla andra en mjuk och mysig röst som sålde tio gånger mer än de andras boråsgnälligtpåcracksnack. Vi satt i timmar inne på hans kontor och pratade om pop och indiemusik, om vilka band som gällde på 80-talet och början av 90-talet. Han hade lyssnat på både Honey is cool och Broder Daniel vilket jag tyckte var smått fascinerande här i Borås och allt! Synd bara att han var så jävla korkad, förstod inte ironi, blev mobbad av de andra och svor väldigt underligt: "Gräsboll också!" "Mormors underkläder vad sur är!"
Mitt jobb var att slå upp gula sidorna, leta efter företag som låg i närheten av en speciell golfbana och sedan sälja annonsplatser på golfbanan. Efter 8 timmars psykisk armageddon hade man lyckats ringa in 1000 spänn vilket gav mig ungefär 200 kr dvs. så mycket som min lunch och bensin hade kostat för dagen.
Efter tre dagar sprang jag däreifrån och kom aldrig igen...
(Jag fick aldrig mina pengar heller...jävla kuksugare!)
Den här snubben hatade jag mest utav alla
Jag kan iofs såhär efter mitt sommarjobb prata pm just mina sommarjobb, right?
Jag har haft ganska många: godispåfyllare på preem, bubbelbadsbyggare på westerbergs, elmätarbyggare på sagab, arkiverare på a-hus, telefonförsäljare på mediamäklarna och nu senast målare på marks bostad...dvs en jävla massa skitjobb på en jävla massa ställen. Mest utmärkande såhär i efterhand var de tre dagar jag stod ut som telefonförsäljare i Borås...jag berättar nog lite om det (efter att jag nu går och äter lite frukost) (vilket var väldigt meningslöst att skriva eftersom ni inte märkt ett skit av att jag varit borta!)
Jag var i desperat behov av pengar, alltså ett jobb eftersom det på något sätt hänger ihop. Jag låg på Oscars kökssoffa och skrek ut min deperation, att jag kunde sälja min kropp för 900 spänn, alternativt råna Sätilabanken på lite mer pengar. Samma dag fick jag svar från ett företag där jag sökt jobb som säljare, de hade i platsannonsen lockat med eget kontor, fräsha lokaler med tv-spel och biljardbord så jag var förväntansfull. Efter ett samtal på telefon och en anställningsintervju i Borås var jobbet mitt och jag var överlycklig, mest för att någon faktiskt ville ha mig!
När jag följande måndag klev in i lokalen var jag så nervös att jag spenderade mina första tio minuter på det nya jobbet på toaletten. Där fick jag mina första föraningar om vad som väntade, toalettstolen badade i Slitztidningar som iofs senare skulle komma att bli min räddning. Jag gick ut och presenterade mig för de andra, de verkade måttligt intresserade av mig utan spelade hellre vidare på tv-spelet. Jag förstod senare att jobbet bestod i 50% telefonringning och 50% Mario Kart. De var som småungar när de satt där framför storbildstv:n. Skrek på varandra, "Du hade bara tur!" "Du fuskade!" Ibland slängde de iväg kontrollen för att springa iväg och sura på kontoret och då fick jag spela. Redan första morgonen gjorde jag misstaget att vinna över alla, chefen som tydligen alltid kom etta gav mig en obehaglig blick och de andra började småvissla för att lätta upp stämningen.
Chefen var en småfet man i 30-års åldern, tupéliknande frissyr och tjock tysk bögporrsmustash som han slaffsigt slickade genom på de gemensamma luncherna. Boråsdialekten gjorde att man ännu mer ville spy rakt i hans anikte, för att inte tala om hans märkliga värderingar och åsikter. När någonting tungt skulle lyftas log han ett snett leende och sa till tjejen (den enda tjejen på jobbet) att hon kunde gå och fila naglarna eller något annat som tjejer duger bättre till och när den enda (ganska) normala människan på jobbet sa att han hade vikt tvätt hela kvällen blev det dödstyst i rummet innan chefen tillslut räddade situationen med: "Äh...du menar väl att du...typ, slipade din kniv?"
Tjejen som arbetade där var i 20-års åldern, norrlänning och mer karl än vad jag någonsin kommer bli. Hon bar antingen höga lackstövlar eller högklackat och kom hela tiden med märkliga sexistiska uttalanden som männen gottade sig i. På ett märkligt personalmöte stod chefen och höll i en pekpinne då hon lyfte lite på kjolen och frågade om han inte ville piska henne lite (detta skapade pinsam tystnad, specieltl eftersom chefen inte visste om han skulle göra det eller ej).
Den normala personen som jag berättade om hette Krister och var företagets toppsäljare, han hade till skillnad från alla andra en mjuk och mysig röst som sålde tio gånger mer än de andras boråsgnälligtpåcracksnack. Vi satt i timmar inne på hans kontor och pratade om pop och indiemusik, om vilka band som gällde på 80-talet och början av 90-talet. Han hade lyssnat på både Honey is cool och Broder Daniel vilket jag tyckte var smått fascinerande här i Borås och allt! Synd bara att han var så jävla korkad, förstod inte ironi, blev mobbad av de andra och svor väldigt underligt: "Gräsboll också!" "Mormors underkläder vad sur är!"
Mitt jobb var att slå upp gula sidorna, leta efter företag som låg i närheten av en speciell golfbana och sedan sälja annonsplatser på golfbanan. Efter 8 timmars psykisk armageddon hade man lyckats ringa in 1000 spänn vilket gav mig ungefär 200 kr dvs. så mycket som min lunch och bensin hade kostat för dagen.
Efter tre dagar sprang jag däreifrån och kom aldrig igen...
(Jag fick aldrig mina pengar heller...jävla kuksugare!)
Den här snubben hatade jag mest utav alla
Kommentarer
Trackback
