Jag ska måla hela världen lilla mamma

Jag står ensam och väntar på den försenade bussen, det känns som att hela världen vänt mig ryggen, att västtrafik inte bryr sig om mig längre, att jag inte är tillräckligt mycket värd för att bli upphämtad av bussen. Men så kommer det en liten tant gående, hon frågar om bussen gått än och jag förklarar att hon har tur att den är försenad. Så står vi där, tanten och jag och delar smärtan, plötsligt känns allt så mycket bättre. Kanske börjar det spöregna eller hagla och blixtra men vi bara står där och skrattar åt eländet, vi är två som bär på bördan.

Jag önskar att tanten eller någon annan var med mig i förrgår när jag skulle köra ner till träningen. Jag var försenad och körde alldeles för fort genom byn och ner för backen till fotbollsplanen, en cyklist uppenbarade sig då mitt i vägen. Trots att det inte var långt kvar till infarten jag skulle in på kunde jag inte låta bli att köra om cyklisten, alldeles för fort och alldeles för nära honom innan jag tillslut fick tvärnita för att inte missa vägen jag skulle in på. Eftersom det var kokhett i bilen hade jag öppnat bilfönstret, något som cyklisten utnyttjade och i förbifarten sträckte fram huvudet och skrek "Jävla kukhuvud!" väldigt högt in i bilen. Jag saktade ner och såg honom cykla vidare, nu satt jag där och skämdes för mig själv. Skammen blev så närvarande som den aldrig blir när man delar den med någon. Jag ville vända mig mot passagerarsätet och skaka på huvudet, skratta åt honom och med min kamrats vän få det att bli cyklistens fel alltihopa. "Jävla idiot, köra mitt i vägen sådär..." Men det fanns ingen i passagerarsätet, bara skam.

Därför är delad smärta mildare smärta.