Juggefotboll & Releasefest
Igår blev en lång dag som började med uppstigning och denna ständiga stress att komma iväg någonstans (som blir värre ju fler kvinnor som ska med). 180 kilometer i timmen på väg mot Jönköping där vi skulle spela den årliga fotbollscup som serberna från Skene och Jönköping anordnar varje år. Detta år skulle jag ha den stora äran att få spela för min "svärfar" Sasas hemby Grebenats och jag klev tillsammans med Sasa in i omklädningsrummet. Femton halvfeta och koncentrerade serber stirrade på mig när jag nu stod där mitt i rummet och väntade på att någon skulle säga något. De äldsta reste sig upp och gick fram till mig och klämde med sina håriga händer runt mina armar och ben samtidigt som de skakade sina huvuden och muttrade för sig själva. En hetsig diskusion uppstod och allt slutade med att Sasa förklarade att jag inte hade föränmält mig och därför inte kunde vara med. Med tunga steg gick jag ut och åkte istälelt in till centrum med Nella där vi åt prinsesstårta och kaka på ett café. Hela stället hade någon charmig och helt ofrivillig 50-tals look och vi satt ensamma med pensionärerna som även dem, ofrvilligt eller ej såg ut att vara hämtade direkt från 50-talet (vilket dem ju naturligtvis var).
När matcherna tog slut begav vi oss till jugoslaviska föreningens lokaler där vi skulle ha ätit mat, men eftersom vi redan var sena till Bonnie & Clydes releasefest på Henriksberg väntade vi bara på att Sasa skulle säga hejdå till sina vänner. Under tiden satt vi och tittade på två äldre kvinnor på gräsmattan nedanför balkongen. Den ena satt över den andra som grät oavbrutet de femton minuter vi såg på dem. De hade bara slängt cyklarna och låg nu där gråtandes på gräsmattan och jag sprack nästan av nyfikenhet, varför grät hon? Kanske hade hennes man lämnat henne, hade hon fått reda på att hon har en dödlig sjukdom, har någon hon känner dött?
Tillslut åkte vi hemmåt, plockade upp Emelie och åkte till stan för att mingla med indiekidsen. Kvällen bjöd på en del märkligheter och synd för er för nu tappade jag inspirationen och orkar inte skriva mer så hej då!
När matcherna tog slut begav vi oss till jugoslaviska föreningens lokaler där vi skulle ha ätit mat, men eftersom vi redan var sena till Bonnie & Clydes releasefest på Henriksberg väntade vi bara på att Sasa skulle säga hejdå till sina vänner. Under tiden satt vi och tittade på två äldre kvinnor på gräsmattan nedanför balkongen. Den ena satt över den andra som grät oavbrutet de femton minuter vi såg på dem. De hade bara slängt cyklarna och låg nu där gråtandes på gräsmattan och jag sprack nästan av nyfikenhet, varför grät hon? Kanske hade hennes man lämnat henne, hade hon fått reda på att hon har en dödlig sjukdom, har någon hon känner dött?
Tillslut åkte vi hemmåt, plockade upp Emelie och åkte till stan för att mingla med indiekidsen. Kvällen bjöd på en del märkligheter och synd för er för nu tappade jag inspirationen och orkar inte skriva mer så hej då!
Kommentarer
Trackback
