Jag ska måla hela världen lilla mamma

I min lilla by Sätila finns några få områden, ett utav dem kallas för Maderna. Maderna är Sätilas getto, en plats där alkisar trängs med pensionärerna och de ensamstående mammorna, de slåss om pantburkar på gatorna och de fattiga barnen har bildat gäng och hugger efter varandra med butterflies i skogsdungen. Men det har inte alltid varit såhär, en gång i tiden var området en grönskande familjeidyll med lekplatser fulla av små blonda blåögda barn. Husen som idag är gråa av betong var röda och hade vita knutar, flaggstänger i varenda trädgård. Men så skedde det oundvikliga, barnfamiljerna fick tillökning, först ett barn till, sedan två. Familj efter familj flyttade därifrån för att bygga hus i närheten och de tomma lägenheterna fylldes nu av samhällets förfall. Det här är min historia, av mitt Maderna som jag minns det:

Jag bodde på området i 8 år, från 3-års ålder till 11, då det var vår tur att lämna Maderna för ett större hus. Jag tänker med glädje tillbaka på de åren, jag hade vänner, massvis med vänner. Jonas med det krulliga håret, han hade alltid för stora strumpor och en sån där 90-tals toffs i nacken...och så hade han porrbilder på insidan av garderoben som jag brukade öppna och titta på. Johannes, han var tre år äldre än mig men vi gick på scouterna tillsammans och så brukade vi leka med hans experimentlåda som han var så förtjust i, han går på Chalmers idag. Turtles Simon, en kort och blond liten kille som samlade på tv-spel och drömde om att bli karatemästare och så var det Robin...min ärkefiende. Hela Robins släkt var av en egen ras, jag vet inte varför, om det har med inavel eller något att göra. Det var Robin som rev hål på min nya cykelsadel, det var Robin som stal mitt periskåp som pappa hade byggt åt mig och det var Robin som låste in mig i en soptunna i det mörka och illaluktande soprummet.

Övriga minnen jag kan dela med mig av är hur den elaka gubben McArvid alltid hotade oss med en hammare som han minsann skulle krossa våra skallar med. Hur vi bröt oss in och stal alla bullar från kvartersstugan som dem skulle ha till årsmötet. Hur rädda vi var för Beiga Mannen som bara klädde sig i beiga kläder och ibland blev upphämtad av skäggiga män i en skåpbil utan registreringsnummer...

Sedan blev jag sentimental och skrev en dikt: