Jag ska måla hela världen lilla mamma

Det var varmt som fan den dagen, inte ens min 500 kronors deodorant kunde hålla svetten borta...jag luktade skit helt enkelt, sådär som man brukar göra när man verkligen inte bör. Vi skulle hälsa på min flickväns gammelmormor Vioara som hade fyllt 98 år. Jag hade bara sett henne en gång innan, från bussfönstret då hon stod utanför Erikshjälpen och prutade på ett gammalt uppstoppat djur, kommer inte ihåg om det var en räv eller en grävling. Hon såg precis ut som jag tänkt mig att en serbisk tant ska se ut, lång svart kappa och ett huckle över huvudet. I näven bar hon en käpp som hon stödde sig mot när hon kom gåendes med ryggen vikt i 90 grader och den stora näsan utstickandes ur hucklet. Och vilken mustach hon hade! Tänk er Leif "Loket" Olsson fast lite ljusare...jag kunde inte låta bli att bli lite avundsjuk.

Hur som helst, nu stod vi där i trappuppgången som luktade lika jävla illa som jag och ringde på dörren. Jag kunde höra hennes små fötter släpa sig genom lägenheten och tillslut till dörren som hon öppnade försiktigt. Utan att ens se på oss vände hon om och släpade sig åter in i lägenheten. Jag höll mig längst bak så att alla redan hade hunnit sätta sig ner när jag klev in i köket. Det var nu någonting väldigt märkligt hände, gammelmormorn reste sig hastigt från sin stol och med en viss ansträngning reste hon sig ytterligare en gång. Likt en schweizisk armékniv fälldes hon ut och den 90 gradiga puckelryggen var som försvunnen. Hennes vän som satt i köket höll sig för hjärtat och började hosta hysteriskt medan min flickvän upprepade gånger gjorde kortstecknet över bröstet. Ingen hade sett tanten stå rakt upp på 28 år, men nu stod hon där i all sin prakt och hon gick fram emot mig, sträckte fram sin hand och sa på knacklig svenska: "Nattens ryttare rider aldrig ensam". Det blev knäpptyst i rummet och alla såg både chockade och undrande på varandra...ingen hade någonsin hört henne prata ett ord svenska.