Jag ska måla hela världen lilla mamma

Ikväll publicerade Aftonbladet den här bilden på en man som skjutit en 16-åring i Västerås, bilden har 16-åringen själv rirat. Har ni sett honom? Ring 08-674987 nu!

Väcktes av Marcus, hade försovit mig eftersom jag ställt klockan fel. Rusar yrvaken runt i huset som en halshuggen höna och glömmer min ipod som jag hade tänkt spendera de tre timmar i stan jag var tvungen att vänta innan mötet med Kalle och Adam klockan tio.  AH! Istället spenderade jag tiden med att springa runt i stan, få skoskav och en parkeringsböter på 400 spänn innan jag tillslut fick träffat Adam och Kalle. Det blev ett ganska torrt och ogivande möte men jag fic ki alla fall slösat bort 70 spänn på en äcklig fralla.... Vi börjar i alla fall spela in demon redan klockan tolv på måndag och Nella fick körkortet! Dags för ytterligare en stunds väntan i en kokhet bil och en sprängande huvudvärk.

I övrigt har jag idag hunnit hata varenda jävla skitserie på MTV som handlar om hur människor utan liv / töntar strävar efter att bli rika och "populära" människor utan liv / rika töntar. "Jag vill också vara snygg, umgås med häftiga människor och jobba med mode" = "Jag vill också vara anoreksismal och plastikopererad, umgås med rika, ytliga och blåsta människor och arbeta i en lådsasvärld med skeva ideal och ytlighetshierarki."

För övrigt så måste väl hårdrockare vara de människor (kan man kalla dem människor?) med sämst självinsikt. För när blev svart långt hår och nitar coolt? Är inte nitar och jesuslångt hår på killar ganska gay? Jag är inte den som är den, jag är den andre men även de som lyckas se hårda ut lyssnar ju fortfarande på jävla pussymusik. Jag kan inte låta bli att skratta åt de svartklädda männen som svänger med sitt yva hår till musik som till och med farmor tyckt var mesig. Sätt på Christer Sjögren lite svarta kläder och en långhårig peruk så kan vi ju skica honom på Sweden Rock...

Jaha, men dem är inte riktiga hårdrockare säger ni väl då....väx upp säger jag då.

Satt precis på toaletten på nedervåningen och upptäckte med fasa att alla toarullar befann sig på övervåningen. Några av er hade kanske dragit upp byxorna och sprungit upp, men jag är rutinerad. Utan att röra mig det minsta slank både byxor och kalsonger av varpå jag gick ner i spagat och kröp uppför trappan och in på toaletten där jag kunde torka mig ordentligt...

När jag satt där och drog pappret genom skrevet på mig kom jag att tänka på två andra bajshistorier som jag erfarit, läs och njut...

Vi gick i åttan och var på vår första skolresa i norska fjällen. Det enda jag minns från resan är bussen dit och hem, hur förbannad Tobias var för att Henrik fick alla tjejer istället för honom, hur förbannad Tobias blev när jag tjallade om att han och Rikard runkade under samma täcke, hur rädda vi blev när vi åkte på en sån där röd-blå gymnastikmadrass 70 km/h ner för en brant isbacke och till sist den här bajshistorien... Jag var nödig som fan och i tron att mina rumskamrater fortfarande befann sig i stugan åkte jag störtlopp ner för backen och rusade in men dörrjäveln var låst!

Utan nycklar stod jag och lipade och visste inte vad jag skulle göra, kroppen sa ifrån och mina ben tog mig ut, ner för trappan och till en skogsdunge bakom stugan där jag drog ner byxorna och lät helvetet braka lös. Jag stod stadigt på mina pjäxor men nu var det ju dags att torka sig och jag såg mig omkring. Snö och vissna löv...man tager vad man haver. Jag drog upp bycorna igen och bestämde mig för att åka upp och leta efter nycklarna så jag skulle kunna ta mig en till en varm dush. I liften satt jag mellan två äldre damer som uppenbarligen kände skitdoften från mig eftersom de nästan hängde utanför sittliften. Jag kom upp och fick tag på nycklarna, men ni kan inte ens föreställa er hur vägen ner var...

Den andra historien är äldre och kortare, jag var runt tio och hade följt med mamma ner till sjön där de höll något slags möte med sportklubben. Hellre än att lyssna på halvdöda människor som dricker kaffe och pratar ekonomi sprang jag till golfbanan/lekplatsen där jag klättrade upp i en hög en. Det var på den tiden jag var smidig och inte led av höjdskräck så jag klättrade en bra bit upp innan jag tappade taget och föll. Som om fallet inte skulle göra ont i vanliga fall så hade en grankotte lagt sig med ensa spetsen uppåt, vilad på en rot och borrade sig in i min lilla tioåriga rumpa (svårbeskrivet utan att låta homoerotiskt). När jag låg där och skrek skedde även något mycket märkligt, kotten hade träffat en reflex uppe i rektum som gjorde att jag sket ner mig och inte kunde stoppa det. När jag berättade detta för en vän missuppfattade hon allt och trodde att kotten träffat g-punkten så jag kom...vilket iofs och hade varit en fin historia.

Swedank
8032-5,4 521 996-1

Tack på förhand!

Jag ser dum i huvudet ut när jag kliver ut ur min bil. Anledningen? Dörrjäveln har börjat ge mig stötar, och då är det inga små mesgrejer vi snackar utan högstastyrkanpåelstängsletstötar! Med en viss finess har jag börjat ta mig ut utan att nudda dörrens elektriska metallram, jag putter ut den med foten och glider runt den för att sedan sparka igen fanskapet. Ibland glömmer jag av det, ibland tappar jag greppet och då ger den mig en rejäl kyss. Jag skriker något barnförbjudet och ser mig generat om innan jag sparkar in dörrjäveln så hårt jag bara kan och för att hämnas låter jag bli att låsa den...

Nu bloggar jag dåligt...dåliga dåliga mig. Anledningen är dock positiv, jag har börjat skaffa ett liv. Nästan varje dag har jag fått höra "men skaffa dig ett liv!" och tillslut börjar man ju bli nyfiken. Man provar litegrann, skaffar sig ett liv på fester och så, men det är ju som alla vet inkörsporten. Snart sitter man väl där i skiten, villa, fula ungar och en äcklig hund.

Jag har all anledning att vara lycklig just nu också...
Allt började med att den gamla tonårsidolen Adam från Bad cash quartet och nuvarande idolen i Hästpojken skickade ett mail och sa att han gillade min musik! Glad blev jag då men överlycklig är jag nu när han vill satsa allt på mig, spela in en demo och skaffa skivkontrakt. Allt är väldigt galet!

Jag och Nella låg utslagna i sängen när vi funderade över hur man kunde ta vara på "lycka". Liksom ta det där lyckoruset i magen och spara det i koncentrerad form. Samma sak med kåtslaget, samla det i ett piller eller något. Sedan kom vi på att det redan fanns både lyckopilver, discopulver och viagra...

Föresten, visst är det underbart! TVÅ bra låtar i Eurovision, måste vara första gången:

Sebastian Tellier - Divine



Laka - Pokusaj

HAHA, fy fan vilket skämt! Läser aftonbladet och om "supergruppen" EMD. Den består tydligen av Snygg Erik, Idol Ola och Idol Marcus, fan detta hade jag missat... vilken grej liksom. Jag kan inte låta bli att börja fantisera om fler supergrupper som hade kunnat bildas. Tänk er Sanna Nielsen, Charlotte Perelli, Jill Jonsson och Shirley Clamp! Där har vi ett vinnande koncept! Låt sedan Bert Karlsson vara manager, fixa ett samarbete mellan S.C.J.S (som den naturligtvis ska heta) och EMD och skicka dem på en turné...med Carola som bonusakt! Tänk er, Sveriges musikelit samlad på en och samma scen!

Sedan är det bara att dra iväg dem på en välgörenhetstuné till Irak eller Zimbabwe och hoppas på det bästa.

Idag överlistade jag honom, bloggdjävulen alltså! Skrev inte ett enda inlägg, förutom detta då...eller räknas det här?
Fan, nu blev jag tveksam...

Hur som helst har det varit en fin dag, jag och mamma har flyttat det sista upp till huset. Bland all flyttbråte hittade jag en hel del intressanta saker som snart kommer upp på bloggen. Nu kom Marcus (mammas kille som det förmodligen kommer bloggas en del om i framtiden) och la en skiva framför mig. "Lyssna på den här, antingen gillar du den eller så hatar du den"
"Tack sa jag, antingen tackar jag dig eller så sparkar jag dig i pungen!" Nu sprang han upp för trappan.

Var var jag...Jo, allt flyttande har gett mig feta muskler. Jag stod och kollade lite på dem förut i badrumsspegeln, spände, slappnade av, spände, slappnade av. För en gångs skull såg jag någon skillnad, det måste väl vara ett bra tecken?

Föresten, jag har två dagar i rad haft 26 besökare! Vad fan gör ni här? Har ni inget bättre för er? Vilka är ni?

Jag har lyssnat på Marcus skiva nuoch ska gå upp och sparka kulorna av honom.
God natt, syns imorgon.

Jag sitter och kollar på De tolv apornas armé, en jävligt bra film förövrigt, när jag plösligt får en flashback. En man i filmen håller upp ett par kalsonger som en annan man tappat och jag förflyttas tolv år bakåt i tiden...

Jag sitter i ett varmt klassrum, vi har precis kommit tillbaka från gympan och ska nu ha OÄ eller något annat fånigt ämne med vår elaka vikarie Gunilla Fastling...eller Gorilla Fästing som hon kallades av oss. Det är svårt att beskriva en kvinna som henne men har ni sett filmen "Lida" så vet ni vilken typ jag snackar om. Ibland när jag satt och åt i matsalen tänkte jag elaka eller snuskiga tankar och då stod hon där, Gorilla Fästing och spände ögonen i mig...precis som om hon visste precis vad jag tänkte. Denna dag gjorde hon något mycket värre än så, tankeläsning hade varit en mild företeelse om man jämför vad som skulle komma att ske.

Utan någon som helst förvarning stog hon där, mitt i klassrummet och höll upp dem, ett par vita kalsonger. Hon började gå runt i klassrummet och vifta med dem över våra huvuden innan hon stannade och sträckte på halsen, sådär som hon alltid gjorde när hon skulle säga något. "Någon slarver verkar ha glömt dessa på gymnastiken" sa hon med sin värsta rökhesa röst och fortsatte vifta med dem. Killarna i klassen såg nervöst på varandra, skakade sina små huvuden och såg ner i sina bänkar. "Jaså inte det?" sa hon och gick fram till Jonas som satt längst fram. "Är det möjligtvis dina kalsonger Jonas?"  skrek hon och med gråten i halsen skakade Jonas på huvudet, sedan vände han sig om och pekade på Mikael. "Det är Mikaels kalonger." En kall vind drog genom klassrummet när Gunilla flög fram till Mikaels bänk och drog kalsongerna över hans huvud. "Så går det när man inte vågar stå för sina slarverier" sa hon medan hon lyfte upp honom i armen och ställde honom i hörnet längst fram i klassrummet. "Där kan du stå och skämmas, och Mikael...vänd kalsongerna, det gult fram och brunt bak, inte tvärtom!"

Mikael stod där framme med kalsongerna hela lektionen och dagen efter kom han inte till skolan. En vecka senare fick vi veta att Mikael inte orkade stå ut med skammen så hans familj hade flyttat till Östersund. Sedan dess har jag inte sett Mikael....han finns inte ens på facebook.

06:22 - Ett steg framåt

Vaknar. En droppe ångest i min panna, en droppe förkylning ur min näsa,
hundra droppar regn på mitt fönster. Det var en ny dag.

Folk säger att drömmar inte är på riktigt, bara bilder på insidan av våra ögonlock. Men vad spelar det för roll när de fortsätter förfölja en när man är vaken. I natt hade jag en sån dröm. Den klev upp ur sängen med mig, följde mig ut i köket och in på toaletten. Jag vred på kranen och förde det iskalla vattnet mot mitt ansikte men drömmen var fortfarande kvar. Folk säger att filmer inte är på riktigt, bara bilder på en skärm. Men vad spelar det för roll när de fortsätter förfölja en när man sover.

Badrumsdörren öppnades, det var Nella, min tjej. Jag älskar henne.

06:45 - Ett steg bakåt

Går ut. En färg av hopp på himlen. En doft av vår i vinden, en dålig insikt i mitt huvud.
Det var en arbetsdag.

Det är jobbigt att jobba, det hör man ju till och med på ordet, JOBBIGT! Men ibland måste man göra tråkiga saker för att få pengar, sälja sin själ för en hundralapp i timmen till en man som har massor av hundralappar men ingen själ. Jag gjorde en uträkning i mitt huvud:

120 :-  -  650 :- = JOBBA!

Jag och Rodika satte oss i bilen, Rodika är min svärmor. Jag gillar henne.
Bilens skinnsäten fick mig att ännu mer att bara vilja springa rakt in i huset igen, under täcket, in i värmen. Jag har aldrig förstått grejen med skinnsäten. Iskalla på vintern, stekheta på sommaren, fula året om. Varken Nella eller Bella var med oss i bilen, Bella är min flickväns syster. Jag gillar henne (för det mesta). Idag hade de sovmorgon men det hade inte jag, inte Rodika heller och nu var vi på väg. "Du har skinkmackor, flingor och frukt i påsen och vill du ha någonting så är det bara att låna mitt matkort." "Tack, men det är lugnt."
Rodika är snäll, alldeles för snäll. För snäll för sitt eget bästa, som alla andra serber.
"Jo men ta mitt matkort om du blir sugen på något gott!"
Jag visste att det bara var att tacka och ta emot, det var den enda lösningen. Såvida jag inte velat höra samma sak resten av morgonen och förmiddagen för att sedan bryta ihop och ändå ta emot kortet. Det är så de funkar, serberna alltså. Jag gillar serber! (För det mesta).

06:49 - Ett steg åt sidan

Pinsam tystad. Träd längs vägen, trummande fingrar på läder, suckar för att fylla ut tystnaden.
Snart på jobbet.

Varför är folk så rädda för tystnad? Jag menar, det är väl inte så farligt egentligen. Jag funderade en stund på vad man hade sluppit om allting bara hade varit tyst. Klagande föräldrar, för ärliga vänner, för elaka ovänner, högljudda barn och väckarklockor. Fast det förstås, tänk vad mycket man hade missat i all tystnad. Romantiska viskningar, ,"jag älskar dig","förlåt", beröm av personer man beundrar ... och fågelkvitter.

Jag bröt tystnaden med en konstgjord hostning. Rodika svarade med ett konstgjort "Det blir nog fint väder trotts allt!"

07:04 ? Ett steg bakåt

Framme. En fyrsiffrig kod, en dörr som öppnas, en välbekant doft. Dags att börja.

Tänk vad många saker det finns överallt! Det är helt otroligt om man tänker efter. Telefoner, pennor, möbler, lampor, apparater, kontroller och maskiner, överallt! Något som är ännu mer fascinerande är att för varje liten sak så måste det finnas minst en fabrik som tillverkar saken, och kanske flera till fabriker som tillverkar saker som behövs för att tillverka saken. Det blir en jävla massa fabriker! I den här fabriken tillverkar vi badkar.

Jag klev in i produktionen, en enorm byggnad som luktar lim fylld av enorm dumma människor som också luktar lim och som bygger dyra bubbelbadkar. Det slår mig att oavsett hur många badkar de tillverkar så kommer de aldrig ha råd att köpa ett utav dem, tanken roar mig en aning. Såvida de inte vinner på lotto... eller rånar en bank. Jag tror i och för sig att det är större chans att de rånar en bank vinner på lotto, såna är dem. Småbrottslingar och missbrukare, en samling förlorare i livets lotteri och där ibland dem gick jag och filosoferade.
Men om bara någon dag skulle jag stämpla ut ur fabriken och inte komma tillbaka för än nästa gång jag verkligen behöver pengar. De andra kommer tillbaka nästa måndag och nästa därefter och måndagen efter den måndagen och så vidare...Tanken gav mig ångest så jag använde Rodikas matkort och köpte en chokladkaka för att stilla den.

10:32 - Ett steg framåt

Plockar. Letar, hämtar, packar, knappar, skickar. Jobbar.

Mina arbetsuppgifter på fabriken skiljde sig från gång till gång, varje lov var det ett nytt jobb som skulle göras. I mitt CV skriver jag för enkelhetens skull "allt i allo" men i själva verket skulle jag kunna titulera mig som lagerarbetare, reservlagerarbetare, badkarstillverkare, fastighetsskötare, trädgårdsskötare, svetsassistent, pappersarbetare och springpojke. I min iPod spelas soundtracket till arbetet, förlorarmusik för förlorare. Jag möter Nicolce, han är från Makedonien tror jag...han pratar hur som helst jävligt roligt. Han använder bara fraserna som han fick lära sig på SFI (Svenska För Invandrare). "Hej Alex!" Paus. "Hur mår du?" Paus. "Själv mår jag bra." Men han är snäll i alla fall.

Jag har skittråkigt och har upptäckt hur man lägger in youtube klipp, vad mer kan ni begära....

Martin Timell skrattar åt  stackars lilla pojken...

Han har tagit mig nu, bloggdjävulen, han har mig. Jag vandrar ensam runt i huset, rastlös, uttråkad och mer arbetslös än någonsin. Bloggdjävulen utnyttjar situationen, smyger runt hörnen och hoppar på mig, det pågår en kamp i mitt huvud. Bloggen slåss mot min fria vilja och bloggdjävulen vinner gång på gång. Så fort jag slappnar av sätter det igång igen, jag försöker kontrollera tankarna men de rusar iväg, försöker finna nya ämnen att blogga om, nya historier att berätta. "Jag vill inte blogga mer!" skriker jag men min kropp för mig till datorn där jag åter igen loggar in och kollar min statistik. Jag blundar, jag bryr mig inte om hur många som är inne på min blogg! Men bloggdjävulen ger sig inte, det börjar brinna innanför ögonlocken och jag slår upp dem och ser att det bara varit fyra besökare idag. "Skriv! Skriv! Skriv!" ekar orden i mitt huvud och min hand styr musen mot "Nytt inlägg". Bloggdjävulen i mig lutar sig tillbaka och skrattar för sig själv...han har mig nu, bloggdjävulen har mig.

På väg hem ifrån träningen såg jag något av det vackraste jag sett på länge, en stor klar regnbåge som sträckte sig över taken och träden. Det retade mig att jag inte kunde se hela eftersom husen var ivägen så jag körde upp för en backe och spanade ut över den blodröda majhimmelen. Hur jävla vackert det än var så kunde jag fortfarande inte se hela och det gjorde mig pissigt sur, sådär så det började klia i mina armveck som det alltid gör. Jag körde ner för backen och ut på landsvägen igen, med blicken fäst på himmelen dundrade jag fram i kvällen, mot regnbågen. Jag körde ut ur byn och sex kilometer senare in i grannbyn där jag ställde mig vid en pendelparkering. Trots att alla hus och träd nu var borta kunde jag fortfarande inte se den jävla bågen. Den slutade långt där borta vid åkrarna, men nu såg jag i alla fall vart den tog slut så jag fortsatte köra. Jag måste ha varit för fokuserad på regnbågen för en kvart senare var jag två mil hemmifrån, åkrarna var borta och regnbågen fortfarande lika långt bort.

Vägen hem kändes längre än någonsin, jag var en förlorare som sårad släpade mig hem där jag la mig i mitt rum och skämdes. Efter ett tag kom mamma in i rummet, hon hade märkt att det var något, sådär som bara mammor kan. Jag berättade om regnbågen och hon skrattade och ruffsade mig i håret så att jag kände mig ännu mera dum. "Sök "regnbåge" på wikipedia Alex, så kanske du lär dig något!" sa hon och lämnade rummet. Så nu i efterhand känns ju allt jättefånigt...bågen jag hade jagat var ju en gaysymbol och inget annat.

Folk måste ha trott att jag var bög....

I min lilla by Sätila finns några få områden, ett utav dem kallas för Maderna. Maderna är Sätilas getto, en plats där alkisar trängs med pensionärerna och de ensamstående mammorna, de slåss om pantburkar på gatorna och de fattiga barnen har bildat gäng och hugger efter varandra med butterflies i skogsdungen. Men det har inte alltid varit såhär, en gång i tiden var området en grönskande familjeidyll med lekplatser fulla av små blonda blåögda barn. Husen som idag är gråa av betong var röda och hade vita knutar, flaggstänger i varenda trädgård. Men så skedde det oundvikliga, barnfamiljerna fick tillökning, först ett barn till, sedan två. Familj efter familj flyttade därifrån för att bygga hus i närheten och de tomma lägenheterna fylldes nu av samhällets förfall. Det här är min historia, av mitt Maderna som jag minns det:

Jag bodde på området i 8 år, från 3-års ålder till 11, då det var vår tur att lämna Maderna för ett större hus. Jag tänker med glädje tillbaka på de åren, jag hade vänner, massvis med vänner. Jonas med det krulliga håret, han hade alltid för stora strumpor och en sån där 90-tals toffs i nacken...och så hade han porrbilder på insidan av garderoben som jag brukade öppna och titta på. Johannes, han var tre år äldre än mig men vi gick på scouterna tillsammans och så brukade vi leka med hans experimentlåda som han var så förtjust i, han går på Chalmers idag. Turtles Simon, en kort och blond liten kille som samlade på tv-spel och drömde om att bli karatemästare och så var det Robin...min ärkefiende. Hela Robins släkt var av en egen ras, jag vet inte varför, om det har med inavel eller något att göra. Det var Robin som rev hål på min nya cykelsadel, det var Robin som stal mitt periskåp som pappa hade byggt åt mig och det var Robin som låste in mig i en soptunna i det mörka och illaluktande soprummet.

Övriga minnen jag kan dela med mig av är hur den elaka gubben McArvid alltid hotade oss med en hammare som han minsann skulle krossa våra skallar med. Hur vi bröt oss in och stal alla bullar från kvartersstugan som dem skulle ha till årsmötet. Hur rädda vi var för Beiga Mannen som bara klädde sig i beiga kläder och ibland blev upphämtad av skäggiga män i en skåpbil utan registreringsnummer...

Sedan blev jag sentimental och skrev en dikt:

Idag hittade jag in till en väldigt märklig sida, bloggvarde.se hette den om jag inte minns helt fel. Där beräknade de på något sätt din bloggs värde, fråga mig inte hur men jag antar att det har att göra med antalet besökare och kommentarer. Lite nervös och med blandade förväntningar skrev jag in min bloggadress och tryckte på knappen.

Din blogg är värderad till: 3 014 kr

Va fan! 3000 spänn! Jag har ju knappt bloggat en vecka än och jag har tjänat feta stålar!
Ja jävlar, nu säger jag upp mig från mitt jobb!

Fan...jag är ju arbetslös.

Efter en stunds funderande fick jag en snilleblixt, jag knappade in varenda jävla adress som var min eller hade med mig att göra:

alexportfolio.se - 767 kr
kaiser.bilddagboken.se - 11 900 kr!
flickr.com/photos/badcash - 484 kr
byebyebicycle.com - 2545 kr
oscarhagbard.com/unknowndesign - 2053
myspace.com/portraitpainters - 3200 kr

Totalt: 20 949 kr!

Så ni som läser det här, jag har packat in alla sidor i ett special erbjudande, ni får alla sex sidor av ett värde för 20 000 kronor för bara 18 000 spänn! Om ni hör av er inom 30 minuter skickar jag med en stavmixer.

Ibland när man är ute och kör får man syn på en sån här skyllt, "Kör sakta, levande barn".
Kalla det tvångstanke, kalla det dårskap men så fort jag ser denna skyllt ställer jag mig alltid på gasen och skriker med min elakaste röst: "LEVANDE BARN? INTE SÅ LÄNGE TILL!" Ibland kör jag över trehjulingar och hinkar som ligger lite i vägen, dem ska fan veta sin plats dem där ungarna....jag menar, bara för att dem har en egen skyllt betyder det ju inte att dem får bete sig precis hur dem vill.

Föresten, är det någon mer än jag som tycker det är jävligt märkligt att man skriver "Levande barn"? Inte fan springer det väl runt minizombies på gatorna ändå? Eller ser ungarna så jävla döda ut efter ett kilo godis och 24 timmar tv-tittande att man måste förtydliga att dem faktiskt lever?

Inte fan vet jag....

Det var varmt som fan den dagen, inte ens min 500 kronors deodorant kunde hålla svetten borta...jag luktade skit helt enkelt, sådär som man brukar göra när man verkligen inte bör. Vi skulle hälsa på min flickväns gammelmormor Vioara som hade fyllt 98 år. Jag hade bara sett henne en gång innan, från bussfönstret då hon stod utanför Erikshjälpen och prutade på ett gammalt uppstoppat djur, kommer inte ihåg om det var en räv eller en grävling. Hon såg precis ut som jag tänkt mig att en serbisk tant ska se ut, lång svart kappa och ett huckle över huvudet. I näven bar hon en käpp som hon stödde sig mot när hon kom gåendes med ryggen vikt i 90 grader och den stora näsan utstickandes ur hucklet. Och vilken mustach hon hade! Tänk er Leif "Loket" Olsson fast lite ljusare...jag kunde inte låta bli att bli lite avundsjuk.

Hur som helst, nu stod vi där i trappuppgången som luktade lika jävla illa som jag och ringde på dörren. Jag kunde höra hennes små fötter släpa sig genom lägenheten och tillslut till dörren som hon öppnade försiktigt. Utan att ens se på oss vände hon om och släpade sig åter in i lägenheten. Jag höll mig längst bak så att alla redan hade hunnit sätta sig ner när jag klev in i köket. Det var nu någonting väldigt märkligt hände, gammelmormorn reste sig hastigt från sin stol och med en viss ansträngning reste hon sig ytterligare en gång. Likt en schweizisk armékniv fälldes hon ut och den 90 gradiga puckelryggen var som försvunnen. Hennes vän som satt i köket höll sig för hjärtat och började hosta hysteriskt medan min flickvän upprepade gånger gjorde kortstecknet över bröstet. Ingen hade sett tanten stå rakt upp på 28 år, men nu stod hon där i all sin prakt och hon gick fram emot mig, sträckte fram sin hand och sa på knacklig svenska: "Nattens ryttare rider aldrig ensam". Det blev knäpptyst i rummet och alla såg både chockade och undrande på varandra...ingen hade någonsin hört henne prata ett ord svenska.

Whitetrashig man i 45 års åldern kommer fram till mig....

-Hej, flyttar du eller?
- Öh, ja...till huset där uppe (pekar på huset)
- Jaha, det blir ju bra! Även om du kommer sakna lägenheten här så kommer det nog bli bra! Ni har ju bra utsikt där uppe.
- Öh...ja...och det är ju mycket större och jag får äntligen ett eget rum, vilket jag inte haft sedan jag var tio.
- Men det var ju bara för ett år sedan (hoo hoo hoo haahaha)
- Bor väl här ett tag i alla fall, sedan blir det flytt in till stan med tjejen.
- Jaså, inte Angered eller Bergsjön va?
- Vet inte...får ju se vart man har råd att bo.
- Jag ger dig ett råd nu! Flytta inte dit! Ungarna är så här små (visar med handen en meter) och kallar en för gubbjävel, kukfitta, horhuvud (en tant står nu bredvid och nickar instämmande).
- Jo...
- Jaja, ta hand om dig, sköt om dig nu killen! Och om det någonsin är något så ring mig så är jag där för dig!
- Piece out man!

För ett tag sedan hade jag en dagbok, en väldigt snygg sådan också. På grund av mitt pissiga minne bestämde jag mig för att skriva ner dagens händelser i den, snarare än känslor. Det fungerade väldigt bra, en vecka senare kunde jag till ex. bläddra tillbaka och åternjuta alla trevliga händelser som skett i mitt spännande liv. Men det var nu problemet började dyka upp, dagboken hade börjat göra mig deprimerad och jag visste precis varför. Varje dag betygsattes nämligen med tillhörande motiveringar och i slutet av veckan räknade jag ut ett medelvärde av veckans betyg. Jag låg där och stirrade på siffran och kände mig antingen tillfredställd eller trött på mitt liv. När en månad gått kunde jag räkna ut medelvärdet av hela månaden och när ett år gått fick det också ett betyg, 2007 - 2,9.
Vad som fick mig att sluta helt var den hemska tanke som sedan slog mig, om jag fortsätter såhär kan jag tillslut betygsätta hela mitt liv! På min grav skulle det stå "Här vilar Alexander Gustafsson Betyg: 3.1" och sedan längst ner en liten tillägstavla "0 = zombie 1= Jävla torrboll 2 = Svensson 3 = Ok 4 = Partyprisse 5 = Lögnare!" Tänk om alla hade en sån dagbok och fått sitt livsbetyg huggt i sten, då skulle man kunna gå runt på kyrkogården och peka "Han visste fan hur man hade roligt!"

Jag brände upp dagböckerna, trampade på dem och rev dem i bitar. Nu känner mig fri igen, fast jag kommer inte ihåg vad jag gjorde igår....

För ett tag sedan tankade jag nästan enbart med sedlar, jag vet inte varför men jag gillade det. Apparaten öppnade sin mun och slukade mina pengar och i gengäld fick jag några droppar bensin. Vad jag dock kom på kan vara ett hett tips till alla där ute som vill tjäna lite pengar! Glöm alla tips om ekonomiska glödlampor och skit, jag har en bättre grej!
Om man stoppar in till exempel en femtiolapp att tanka för så får man nästan alltid bensin för 50,11 kronor! Förstår ni vad det innebär? Säg att du tankar för 50 spänn varje dag året om, då tjänar du ju in...7,7 spänn i veckan! På en månad blir det ju 30,8 spänn, tänk då ett år! 369,7 spänn! 370 fucking enkrowners!

Jag är ett geni!

Torsdagskvällen förgylldes med ett spontanbesök i Göteborg och Liseberg där Hästpojken spelade på nya Taubescenen. Utanför såg jag Joel, Adam och Pontus från bandet och blev helt till mig, jag vet inte var det är med mig och "kändisar". Så fort jag ser någon spritter det till i hela kroppen, jag får svårt att andas och blir helt dissorienterad. Jag vill ju bara ta tillfället i akt och springa fram och säga hur mycket jag älskar dem, låta fjortisen i mig komma fram. Jag träffade Håkan Hellström en gång på en helt tom Pusterviksbar och allt jag kunde få ur mig var en litet kvidande, när jag gick därifrån ville jag bara gråta.

På tal om fjortisar så var jag, Oscar och Yones med våra 20 år bland de äldsta i publiken (Med undantag av ett par i 60-års åldern som antingen kommit fel och var döva eller var föräldrar till någon i bandet). Jag funderade över hur det är att vara 28 år och göra musik som nästan bara 15-åringar tycker om...Men sedan började de spela, så vackert så vackert och min själ blev åter fylld av göteborgspop, det där jag lever för.

Konserten tog slut och vi gick därifrån, på vägen ut träffade vi Bonnie & Clyde, dvs. Rikard och Fanny. Dem gör bra musik och så är dem snälla och ser roliga ut. Speciellt Rikard, han ser ut som en 50-tals pojke...eller en seriefigur.
Eftersom vi nu blivit hungriga och Yones jobbar på Burger King (vilket innebär 25 % rabatt) var valet enkelt och kvällen till ära provade jag en nyhet. Yones däremot har blivit skadad av alla dessa nätter bakom Burger King kassan. Hans beställning var en utav de märkligaste jag hört...det var light ketchup och det var extra gurka och specialsenap och jag vet inte vad...."Jag beställer alltid den här" sa han och tänkte att han kanske ger igen på något sätt. "Ska mina kunder krångla så ska jag fan inte vara sämre själv!"

När vi satt och åt berättade även Yones något mycket roande, att han brukar göra äckligare hamburgare ju fulare personer som beställer...ja fy fan, jag gillar Yones!

Läste precis Alex Schulmans blogg där han beskrev sin första sexuella upplevelse och jag kunde inte låta bli att börja tänka tillbaka på min egen...

Jag gick i sjunde klass, nya skollokaler, nya klasskamrater, nya tjejer, livet lekte! Jag kärade ner mig i en utav tjejerna i åttan men vågade som vanligt inte göra några närmanden utan fick istället en snilleblixt. Alla elever hade en skolmail dit lärarna skickade uppgifter osv. och alla adresser var uppbygda på samma system, de två första bokstäverna i förnamnet, efternamnet och sedan klass. Jag listade ut hennes adress och skickade en kärleksförklaring: "Hej, jag heter Alexander och går i 7c. Jag tror jag har blivit lite kär i dig."

Av en ren slump gick Jojjo som hon kallades in på skolmailen för första gången bara tre dagar senare. Problemet nu var att Jojjo var raka motsatsen till mig, det första hon gjorde dagen efter var att ropa efter mig i korridoren. Livrädd med darrande ben vände jag mig om och såg henne stå där med armarna i kors och bad mig följa med ut. Hon lugnade ner mig och sa att hon läst mailet som hon hade fått, sedan upplevde jag min första kyss bakom gymnastiksalen. Den var blöt och jag fick hår i munnen men jag älskade det!

En vecka senare var vi hemma hos henne och åt mat. Hennes föräldrar var otroligt kristna och båda aktiva i olika kyrkliga föreningar, jag bad min första bordbön och började äta (älg och potatis minns jag att det var). Hennes föräldrar älskade mig, de behandlade mig som en Messias som kommit för att rädda deras dotter från alkohol och slamperi och jag tog på mig den svåra uppgiften. Det gick åt helvete redan tio minuter efter middagen. Jojjo låste sin dörr och slängde mig i sängen varpå hon la sig över mig och på ett väldigt märkligt sätt började skaka med hela sin kropp. Hon frågade mig om det var skönt och jag svarade ja för jag var 13 år och älskade det.

Efter att ha upplevt första kyssen, första bordsbönen och första kåtslaget med Jojjo skulle jag snart även få uppleva mitt första "relationsproblem". När vi låg där i sängen en andra gång och Jojjo skakat färdigt över mig bad hon mig knulla henne. Jag fick en klump i halsen och reste mig upp, gick till toaletten och kollade ner på min lilla 13-åriga snopp. Han var inte redo för det, JAG var inte redo för det! Jag gick tillbaka och försökte slingra mig ur situationen men det var kört. "Knulla mig, annars är det slut mellan oss" löd hotet och till både Jojjos och hennes föräldrars besvikelse sprang jag därifrån.

Jag ser fortfarande Jojjo ibland, på bussen. Hon har ett barn och har flyttat ut till friggeboden utanför hennes föräldrars hus. Hon har barn, det har inte jag....

In your face Jojjo!

Igår laddade jag ner något som hette "John Peel Festive Fifty". Det är någon gammal engelsk radiosnubbe som suttit och listat de 50 bästa låtarna varje år från 1990 till 2004 då han antingen tröttnade eller dog? Hur som hellst blir det alltså 50 x 14 låtar...(macintosh kalkulator)...700 låtar! Så just nu sitter jag alltså och går igenom låt för låt, betygsätter om jag vill behålla och slänger om det är för utflippat eller dåligt.

Men vad jag nyss upptäckte är smått oroande och en aning skrämmande, jag behåller låtar trots att jag hatar dem! En tio minuter lång låt där en crackad engelsman somnat med huvudet på keyboarden behåller jag! Varför detta märkliga beteende? Jag skäms lite över att säga det, men jag håller på att bli en jävla prettomusiknörd. Jag sparar alla låtar som är gjorda av Jesus & The Mary Chain, The Pavement eller Arab Strap för att jag vet att man på något sätt ska gilla dem... Hur länge har jag hållt på så här egentligen? Vad gillar jag på riktigt? Vad är verklighet? Vem är jag? Var är jag?

(Föresten blev jag nyfiken på vad Arab Strap betydde och kollade på Wikipedia som förklarade att det var en läderrem som fästs runt mannens könsorgan för stimulans i sexakten.)